20110729
¨
I onsdags ”tävlade” Doc och jag på Stockholms avdelningen. Det blev inte en repris av Bro Håbo som jag hoppats (surprise!), nej istället tyckte Doc att han ville skryta inför domare, medtävlande och publik med sitt enormt snygga kryp. Så han kröp från platsen, inte en liten bit heller. Domaren var snäll och förklarade att det tyvärr var noll i betyg (som om det inte vore självklart) men hon tyckte att det var ett väldans fint kryp. Där och då kände jag mig så besviken, nu känns det mer lite komiskt. Alltid är det nåt. Jag hoppas verkligen inte att detta är den nya grejen Doc har tänkt pysslat med på tävlingar. Vi var och tränade igår och då la jag honom två gånger, en dold. Han låg jätte fint båda gångerna. Vi tränade fritt följ, Doc gick så fint att jag blev överlycklig! Började nosa lite på trean. Känns kul att börja träna på nya saker. Det var så mysigt på klubben, bara jag och en kvinna som körde agility med sin väldigt söta beagledam. Vår klubb måste vara den finaste, jag trivs så bra där! Kan bara sitta och se på allt fint runtikring, mysa med killarna och må bra. Både Dalton och Doc fick en omgång med borsten och klosaxen. Känns som att Dalton fäller hela tiden. Kanske han håller på att bli tunnhårig?
Det är nånting speciellt med en hund man har haft i hela åtta år. Man har ett annat band. Visst jag älskar Doc jätte mycket men med Dalton är det på ett annat sätt. Igår slog jag mig i tån, det gjorde så ont. Jag la mig på soffan och tårarna rann. Doc blev vild och sprallig. Började härja med mig och trampade på min onda tå. Jag bad honom gå, han blev ledsen och besviken. Dalton kom och satte sig nära bredvid och bara satt där. Slickade lite på min arm. Men sen kan han också driva mig till vansinne som Doc aldrig gör. Som på morgonpromenaderna när han ska äta eller slicka på nåt hela tiden. Då är farbrorsmusklerna inte att leka med. Sen mötte vi en antagonist, en ekorre. helt sjövild blev han. Då fanns det lite mindre kärlek.
